Historia

Få, om ens något annat företag kan stoltsera med att ha varit i samma familjs ägo i sex generationer under 230 år och ha varit hovjuvelerare åt fem ryska tsarer och tre svenska kungar. W.A. Bolin är världens äldsta juvelerarfamilj som fortfarande är verksam i yrket. Välkommen att ta del av W.A Bolins unika historia!

En natt i april 1831 blåste en fruktansvärd storm över Engelska kanalen. I de höga vågorna förliste den svenske sjökaptenen, redaren och köpmannen Jonas Wilhelm Bolins handelsfartyg. Kapten Bolin gick under i skeppsbrottet tillsammans med hela besättningen och sonen Ludvig Ferdinand. Kaptenen efterlämnade sin hustru och de kvarvarande elva barnen. Familjens hem var den Bolinska gården på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm. Med förlisningen hade familjens samlade förmögenhet gått till botten.

Carl Edvard, en av sönerna, var utbildad bokhållare och hade bistått sin fader i hans verksamhet. Nu hade Carl Edvard varken arbete eller medel att öppna sin egen firma. Därför reste han till Rysslands dåtida huvudstad S:t Petersburg för att söka sig en försörjning. Vid den här tiden var denna dynamiska och snabbt växande stad en internationell metropol. Det vidsträckta Ryssland var under tidigt 1800-tal de gränslösa möjligheternas land som lockade emigranter från hela Europa, så som det stora landet Amerika i väst skulle komma att göra en generation senare.

Tsarens och aristokratins juvelerare

1791

I S:t Petersburg träffade unge Carl Edvard den sköna Ernestina Catherine Roempler. Hon var dotter till en berömd inflyttad tysk juvelerare som etablerat sin firma i S:t Petersburg 1791 och utnämnts till hovjuvelerare till den ryske tsaren.

1834 Bolin & Jahn

Hovjuvelerare Andreas Roempler hade avlidit några år innan dottern gifte sig med Carl Edvard Bolin 1834. Dock fanns juvelerarhuset kvar i familjens ägo och Carl Edvard blev genast delägare och tog över ledningen. Han saknade helt erfarenheter av juveleraryrket, men var en arbetsam och driftig entreprenör med både charm och visioner. Carl Edvard tog sin yngre bror Henrik Conrad till S:t Petersburg och gav honom arbete i firman. Snart blev Carl Edvard Bolin utnämnd till hovjuvelerare i eget namn hos tsaren och juvelerarhuset bytte sedermera namn till Bolin & Jahn (Jahn efter kompanjonen och svågern Gottlieb Ernst Jahn, som avled redan 1836). Firman var redan vid mitten av 1800-talet förhållandevis stor, med omkring femtio arbetare i verkstaden.

1850 C E Bolin

Bolin & Jahn blev snart den mest framstående och exklusiva juveleraren i S:t Petersburg, specialiserad på stora, magnifika smycken till hovet och de förmögna ryska adelsfamiljerna. Ädelstenar av yppersta kvalitet och det mest utsökta hantverket blev Bolins signum. Bolin & Jahn, som kring 1850 bytte namn till C E Bolin, blev snart känt långt utanför Rysslands gränser och hävdade sig mycket väl även i jämförelse med de främsta juvelerarna i Paris. Vid Londonsutställningen 1851, den första av de stora världsutställningarna för industri och konsthantverk, väckte Bolins smycken stor uppmärksamhet. I Christopher Hobhouses bok ”1851 and the Crystal Palace” står bland annat: ”…de ryska juvelerna, av Bolin, var de bästa på utställningen, både i design och kvalitet”. De ryska juvelerarhusen var unga och nyetablerade i jämförelse med de parisiska. Därför väckte nivån i framför allt Bolins arbeten överraskning och sensation, vilket bland annat beskrivs i följande omdöme: ”Herr Bolins arbeten med sina fulländade infattningar överträffade definitivt allt annat på utställningen, även den spanska drottningens diadem av den berömde parisiske juveleraren herr Lemonier”.

Utökning till Moskva

1851

Även Carl Edvards yngre bror Henrik Conrad fanns sig väl tillrätta i juveleraryrket och hade stora egna framgångar. Bröderna beslöt att det var dags att utöka verksamheten. Efter succén på världsutställningen 1851 flyttade Henrik Conrad till Moskva, det ryska imperiets urgamla huvud- och kröningsstad. Där öppnade han en självständig filial tillsammans med engelsmannen James Stuart Shanks. Firman och butiken fick namnet Shanks & Bolin Magasin Anglais, belägen nära den adress där Peter Carl Fabergé senare etablerade sin Moskvafilial.

Shanks & Bolin

Till skillnad från S:t Petersburg, då ännu huvudstad och Rysslands fönster mot väst, var Moskva mer traditionellt ryskt, med en smak och estetik som präglades av de uråldriga ryska mönstren och formerna. Här fanns en gammal tradition av silversmide och Henrik Conrad Bolin beslöt sig att satsa just på silver, kompletterat med dyrbara och eleganta accessoarer för damer – handväskor, börsar, solfjädrar, handskar, plymer, hårprydnader, spetsar och pälsdetaljer. I den spatiösa och luxuösa butiken fanns även ett utbud av exklusiva smycken och juveler från Bolins i S:t Petersburg. Verksamheten blev omedelbart framgångsrik och expanderade snabbt. Till skillnad från moderfirman i S:t Petersburg, vilkens kundkrets uteslutande bestod av kungligheter och aristokratin, riktade sig Shanks & Bolin till en bredare målgrupp. Utsökta kristallarbeten med silverinfattningar var en specialitet. Sådana objekt säljs idag till höga priser på den ryska antikmarknaden. Kring sekelskiftet blev också silvervaser och skålar i robust jugend med vackert svepande linjer ett typiskt kännetecken för Moskvabutiken.

1864 Aristokratins Moskva

Hela den andra hälften av 1800-talet blev en storhetstid för Bolin i S:t Peterburg. Butiken på Bolsjaja Morskaja 10, alldeles invid tsarernas residens Vinterpalatset, hade flera etager med vackra salonger, inredda som i ett elegant aristokratiskt hem. Furstinnor och förnäma adelsdamer bjöds på te en trappa upp och fick i enskildhet bese smyckena. Någon försäljning över disk förekom knappast. Det mesta gjordes på beställning, ofta med befintliga utsökta ädelstenar som återanvändes i nya skapelser. När Carl Edvard Bolin avled 1864 övertogs verksamheten av sönerna Edvard och Gustaf, vilka behöll tsarernas obrutna förtroende som kejserliga hovjuvelerare. Den delen av familjen adlades med namnet von Bolin.

Bolin och Fabergé

1842

Fabergé är ett namn som står jämsides med Bolin både i den ryska och internationella smyckehistorien. De båda juvelerarhusen var i en klass för sig i Ryssland; båda var tsarens hovjuvelerare, guldsmeden Fabergé tillverkade framförallt utsökta föremål, juveleraren Bolin framförallt smycken. I familjernas historier fanns också paralleller. Familjen Fabergé härstammade från nordöstra Frankrike men hade på 1600-talet emigrerat till Tyskland. I början av 1800-talet flyttade Peter Fabergé till den baltiska provinsen Livland och blev rysk medborgare. Sonen Gustav Fabergé reste som ung till S:t Petersburg där han lärde sig guldsmedsyrket och 1842 öppnade sin egen juvelerarbutik på Bolsjaja Morskaja, samma exklusiva affärsgata där Bolin också låg. 1846 föddes sonen Peter Carl Fabergé, världens genom tiderna mest berömde guldsmed vars arbeten numera betingar fantasipriser vid auktioner världen över. Carl Fabergé, eller Carl Gustavovitj som han kallades i Ryssland, var både en skicklig affärsman och en synnerligen begåvad konstnär. Han fann sin nisch i utsökt och originellt utformade nyttoföremål såsom brevpressar, små skrin, klockor, ramar, cigarrfodral och aftonbörsar, samt konstfulla miniatyrer av allt från tåg och kröningsvagnar till blommor, växter och djur i material som bergkristall, agat och malakit, med guld- och ädelstensdekor. På franska, som var den ryska aristokratins och överklassens språk, kallades dessa föremål för bibelots, eller objets d’art. Idag är de praktfulla påskäggen i guld och ofta med ädelstenar som Fabergé tillverkade främst till tsarfamiljen de allra mest berömda. Även om Fabergé tillverkade smycken var Peter Carl Fabergé inte i någon egentlig mening en stor juvelerare. I många av de Fabergé-smycken som finns bevarade är stenarna av ganska låg kvalitet, om än utsökta i form och färgval. Dyrbarare ädelstenar intresserade uppenbarligen inte Carl Fabergé.

1897

Firman blev tidigt internationellt välkänd och tilldelades rader av utmärkelser och hovleverantörstitlar, bland annat i Sverige, där Carl Fabergé blev hovguldsmed 1897. Få föremål kan hänföras direkt till Peter Carl Fabergés egen hand, firman hade med tiden över 700 anställda. Men namnet Fabergé borgar för hög kvalitet.

Fusionsplaner

Bolin och Fabergé var samtida hovleverantörer men trots detta var de inte konkurrenter i någon större grad. Det fanns en marknad för båda och deras inriktning skilde sig starkt. Bolins styrka var de magnifika ädelstenarna i juvelsmycken med enastående skickligt gjorda infattningar, såsom diadem, armband, broscher, halsband, ringar och örhängen. Fabergé blev berömd för sina konstfulla och charmerande konst- och bruksföremål.

1917

Likheten mellan Bolin och Fabergé var den suveräna klassen i elegans, smak och utförande. Det finns ingen känd rivalitet mellan de båda hovjuvelerarna utan tvärtom långt gångna planer på en fusion mellan Bolin och Fabergé efter sekelskiftet. Den blev dock aldrig av. Den ryska revolutionen 1917 ändade juvelerarhuset Fabergés verksamhet. Därefter finns ingen tillverkning som är äkta Fabergé.

”Fabergé står ju så väldigt högt i kurs idag, men ska man vara ärlig så ansågs en del av det som då gjordes mer som kitsch”, säger W.A. Bolins nuvarande VD Christian Bolin, hovjuvelerare i sjätte generationen. ”Deras föremål levererades i små askar av björk med inskriptionen Souvenirs from Russia. Smyckena var av medelmåttig kvalitet. Med tiden, närmare revolutionen blev de visserligen bättre, men de gick inte att jämföra med Bolins juvelsmycken.”

Storhetstid och uppbrott

”Det är faktiskt helt ofattbart, för att inte säga groteskt, med våra mått mätt – bara smyckena framstår som motiv nog för att framkalla en revolution”, som Christian Bolin uttrycker saken. ”Det finns förteckningar på en smyckeuppsättning som såldes för 394 000 rubel. Om man betänker att en rubel vid den tiden var värd arton dollar och räknar om det till dagens penningvärde så blir det ganska svindlande.”

W.A. Bolin

När Henrik Conrad Bolin dog övertogs Moskvafilialen av hans son Wilhelm, som på ryskt vis hade tillnamnet Henriks son, på ryska Andrevitj, därav förkortningen W.A. Bolin, som än idag av juvelerarhusets namn. Han var den förste i släkten Bolin som från början utbildades till juvelerare och guldsmed, internationellt skolad i Paris, London och Amsterdam. Wilhelm knöt samarbetet närmare med sina kusiner Edvard och Gustav i S:t Petersburg och öppnade en ny butik på Kuznetskij Most, gatan som var och är Moskvas flottaste affärsstråk. Wilhelm var en skicklig guldsmed och juvelerare och en driven affärsman och entreprenör. Hans verksamhet expanderade snabbt och omsatte snart nästan lika mycket som moderbutiken i S:t Petersburg. Han tog in franska konstnärer i verkstaden i Moskva och öppnade även kontor i Paris, London och Berlin. Wilhelm Bolins namn blev känt över hela Europa. Hans kusiner Edvard och Gustav saknade arvingar. Därför fördes det långt gångna samtal om att låta Wilhelm ta över hela verksamheten. Men första världskriget kom emellan.

Storslagen öppning i Stockholm

1912 –

1912 hade Wilhelm Bolin, också han utsedd till hovjuvelerare, öppnat en sommarbutik i den exklusiva bad- och kurorten Bad Homburg nära Wiesbaden i Tyskland, där tsarfamiljen med hela sitt hov tillbragte somrarna. 1914 bröt första världskriget ut och medborgare i de krigförande länderna förbjöds att lämna sina hemländer. Wilhelm Andrevitj Bolin hade behållit sitt svenska medborgarskap vid sidan av sitt ryska, och även lärt sig att tala svenska i vuxen ålder. Därför kunde han efter krigets utbrott överföra det mesta från butiken i Bad Homburg till det säkra Sverige. Han placerade juveler och silver i Stockholm Enskilda Banks valv i Gamla Stan. Här träffade han bankdirektören K.A. Wallenberg, som även var svensk utrikesminister och fick av honom ett erbjudande att öppna en juvelsalong i bankens flotta nybygge på Kungsträdgårdsgatan 10. Så blev det också efter visst motstånd från W.A. Bolin. Han tyckte det räckte med den ryska verksamheten som han ville fortsätta att utveckla efter krigets slut.

1916

W A Bolins exklusiva salonger i Stockholm var inte någon butik med diskförsäljning i vanlig mening. Salongerna invigdes den 15:e september 1916 av den svenske kungen Gustav V, något som ordnats av K.A. Wallenberg. W.A. Bolin utnämndes också omgående till hovjuvelerare. Öppnandet av salongerna var en stor händelse i Stockholm och omskrevs på helsidor i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet och alla andra dagstidningar. Wilhelm Bolin hade innan dess också öppnat en verkstad i Stockholm, där guldsmeder utbildades i att arbeta med ädelstenar innefattade i platina (Wilhelm ansåg att gult guld var vulgärt och vitt guld hade ännu inte börjat användas).

1917 Ryska revolutionen

Tack vare dessa enastående lyckliga omständigheter blomstrar juvelerarhuset W.A. Bolin än i denna dag. Vid den ryska revolutionens utbrott år 1917 gick allt familjen Bolins ägde i S:t Petersburg och Moskva helt förlorat.

Wilhelm Bolin hoppades under många år att kunna återvända till sitt gamla hemland Ryssland. Vid den här tiden trodde få på att bolsjevikernas revolution skulle bli långvarig. Den expansive Wilhelm tyckte att den svenska marknaden var för begränsad. Svenskarnas aptit på lyx och extravagans gick inte att jämföra med den ryska överklassens. Wilhelm gjorde ett storslaget försök att expandera genom att öppna butiker i Köpenhamn och Oslo och även i Paris, men samtliga försök blev kortvariga. Under 1920-talet drabbades W.A. Bolin stundom av allvarliga ekonomiska problem som kulminerade i samband med börskraschen 1929. Under stora mödor, risker och svårigheter lyckades Wilhelm rädda sitt företag. Butiken hade vid den här tiden flyttat till en mindre lokal på en sämre adress, Drottninggatan 15.

1932 Nya lokaler

Katastroferna med förlusten av den ryska verksamheten och svårigheterna i Sverige under 1920-talet tog hårt på Wilhelm. När företaget räddats drog han sig tillbaka till familjens sommarresidens utanför Båstad, som han hade skaffat redan 1902. I området bodde flera andra svensk-ryssar, med Ludvig Nobel i spetsen. 1930 övertog Wilhelms son Henrik juvelerarverksamheten. Affärerna stabiliserades och butiken kunde 1932 åter flytta till större, vackra lokaler på en bättre och mer ståndsmässig adress, Sturegatan 12 nära Stureplan, Stockholms nya kommersiella och sociala centrum.

Stabilisering efter tider av svårigheter

1930 – 1950

Henrik Bolin var i likhet med sin far profilstark, expansiv och en smula flamboyant till sin karaktär, högrest och stilig, med en vurm för frisksport; en välkänd gestalt när han kom cyklande mitt på Kommendörsgatan, iklädd trenchcoat, jägarhatt och kartväska. Henrik formgav själv en del smycken och andra objekt. Under denna epok, 1930-, 40- och 50-talen, var broscher utmärkande för W.A. Bolin liksom silvret – bestick, kaffeserviser, brickor och ljusstakar. W.A. Bolin var tillsammans med C.F. Carlman fast etablerade som Sveriges förnämsta juvelerare och guldsmeder. Carlman, som vid den tiden också hade hederstiteln som hovjuvelerare, ansågs mer klassisk. W.A. Bolin stod för något extra, med ett inslag av extravagans, internationell sofistikation och ett stänk av excentricitet. W.A. Bolins huvudsakliga formgivare under Henrik Bolins tid var Barbro Littmark, som skapade utsökta silverarbeten. Några av hennes mest kända arbeten är biskopskräklan och processionskorset till Uppsala domkyrka, processionskorset till Finska kyrkan samt kyrksilver till en rad kyrkor i Sverige, Finland och USA. Under en period gjorde hon även underbara små broscher i form av helt naturtrogna flätade blomsterkorgar av gult guld, fyllda av rubiner och safirer med smaragdblad. En annan känd formgivare hos W.A. Bolin under 1950-talet var tyskan Juliana Pfeiffer som under många år gjorde främst vackra och originella emaljarbeten som nu stiger i värde.

Ny elev i firman

Henrik Bolin var själv barnlös. Därför tog han sig an sin systerson Hans Bolin, som var född i Österrike men som bott i Sverige sedan tonåren. Hans ville egentligen bli skådespelare men fick nu istället en gedigen utbildning i juvelerar- och guldsmedsyrket. Skolningen började i W.A. Bolins egen verkstad, vid den här tiden på Malmskillnadsgatan. Därefter utbildades Hans i Paris, Amsterdam och Luzern i Schweiz. Han praktiserade hos van Cleef & Arpels i Paris, stensliperiet Asscher i Amsterdam och Glübelin i Luzern, en av de största inom gemmologin, läran om ädelstenar.

1946

När Hans Bolin återvände till Stockholm 1946 var tiderna åter synnerligen besvärliga för W.A. Bolin. Under efterkrigsåren var efterfrågan på dyrbara lyxprodukter minst sagt svag. Hans Bolin började som förman i verkstaden, med ansvar för planering och översyn av produktionen och lyckades bra i sitt arbete. Försäljningen av matsilver tog fart och W.A. Bolin hade överlevt ännu en kris. Under många år drev sedan Henrik och Hans Bolin firman med gemensamt ansvar, till dess att Hans tog över mer och mer under 1960-talet.

W.A. Bolin blir auktionshus

Hans Bolin drev juvelerarhuset med stor framgång och konsekvens under flera decennier. Han var uppvuxen och utbildad under små omständigheter och van vid att sköta det mesta själv, inklusive formgivning och tillverkning av smycken. Hans smycken från 1980-talet håller särskilt hög klass. Han tyckte mycket om färgstenar och reste ofta på inköpsresor till Thailand.

Hans Bolins kanske största enskilda insats som företagsledare var att han startade W.A. Bolins smyckeauktioner, som i över 50 år var Nordeuropas ledande. Intresset för antika smycken hade alltid funnits i firman. Dit kom ofta kunder med äldre smycken som de ville sälja eller omarbeta. Detta kräver takt, finess och framför allt kunskap av juveleraren, som måste förstå mer av smyckenas personlighet än vad som kan läras i böcker.

Ledande smyckeauktioner

Occasion, alltså tillfälle, heter det på juvelerarspråk när enstaka antika smycken säljs. W.A. Bolin hade haft ett par lyckade occasions som inspirerade Hans Bolin att satsa på fullskaliga smyckeauktioner, något som anordnades av världens förnämsta auktionshus, Sotheby’s och Christie’s i London, men som tidigare inte förekommit i Sverige eller på andra mindre marknader. Hans Bolin hade länge anlitats som värderare av antikhandlaren Gregor Aronowitsch, som ägde auktionshuset Bukowskis i Stockholm.

1966

Den första smyckeauktionen hölls 1966 i W.A. Bolins lokaler på Sturegatan 12. Resultatet var klent, eftersom köparna saknade erfarenhet av den här sortens auktion. Men redan året därpå gick det bättre. Till en början hölls W.A. Bolins smyckeauktioner en gång om året, men snart blev man tvungen att öka till två årliga, vår och höst. Auktionerna var Nordeuropas ledande för smycken, silverföremål och preciosa och väckte varje säsong mycket stort intresse bland samlare och handlare från hela världen.

Nya lokaler, Ny ledning

1989 lät Hans Bolin stänga de båda butikerna på Sturegatan 12 och Biblioteksgatan 10, för att istället öppna på Stureplan 6 samtidigt med Sturegallerians tillkomst. När Sturegallerian sedan skulle renoveras 2005, flyttade Bolins till nya, större och mer ändamålsenliga lokaler belägna bara hundratalet meter från de gamla, på Sturegatan 6 vid Stureplan i hjärtat av Stockholm. En stor fördel med flytten var att det nu blev plats för både verkstad och lager i samma lokaler som butiken, en omständighet som gjort det möjligt att ytterligare höja servicegraden inte minst vid specialbeställningar (en stor del av W.A. Bolins verksamhet) och reparationer.

1995

I mitten av 1990-talet lämnade Hans Bolin successivt över ledningen av juvelerarhuset till sin son Christian Bolin. Dottern Anita Bolin Möller arbetade då sedan länge i företaget. Hon har framför allt som auktionsutropare varit auktionsverksamhetens ansikte utåt, först tillsammans med fadern Hans, sedan som ledande utropare. Auktionerna upphörde med vårauktionen 2017.

200-Årsjubileum

Christian Bolin och hans kolleger ställdes snart [ 1996] inför uppgiften att leda arbetet med två för W.A Bolin mycket viktiga evenemang. Först firades firmans 200-årsjubileum med bland annat en utställning på Livrustkammaren i Stockholm som blev en stor publiksuccé och utgivningen av boken ”Smycken & silver för tsarer, drottningar och andra”, skriven av Magdalena Ribbing.

Därefter var det dags för den stora utställningen om Karl XII och Peter den Store och Gustav III och Katarina II, som visades både på Nationalmuseum och på Historiska museet i Kreml i Moskva. [Även i Moskva visade W.A Bolin år 2001,  i samband med det svenska Kungaparets statsbesök i Ryssland, den mycket uppmärksammade utställningen på Livrustkammaren i Kreml.] Under resorna i Ryssland fick Christian och Anita Bolin lära sig ännu mer om sin familjs och sitt företags historia.

”Det var verkligen fantastiskt att på plats få uppleva hur stort W.A. Bolin är i Ryssland”, säger Christian Bolin. ”Då fick man klart för sig att det som man trott var skrönor i själva verket var underdrifter.”

”Det som är så speciellt med vårt företag, och som man nu uppskattar även utomlands, är vår unika familjehistoria och tradition”, säger Christian Bolin. ”Att firman har drivits av vår familj i [230] år är något som för våra kunder borgar för kunskap, stabilitet och genuint personligt engagemang”.

Magdalena Ribbing, Stockholm 2015

Tillägg:

2017 flyttade verksamheten till nya lokaler i den vackra Oxenstiernska Malmgården på Östermalm. Den ligger i kvarteret Krubbans idylliska parkområde inringad av Storgatan, Styrmansgatan, Linnégatan och Historiska Museet/Narvavägen. Verksamheten fokuserar på den traditionella kärnverksamheten som juvelerare med tillverkning i egen verkstad, och inbegriper därför inte längre auktionsverksamhet. Den goda erfarenheten från Sturegatan av butik och verkstad i samma lokaler behållits . Den ger möjlighet till fortsatt bibehållande av såväl kvalitet som hög servicenivå

Oxenstiernska Malmgården, ingång via gårdsplanen vid pilen

Källor

Magdalena Ribbing, Smycken och silver för tsarer, drottningar och andra, W.A. BOLIN 200 år, 1996.