Få, om ens något annat företag kan stoltsera med att ha varit i samma familjs ägo i sex generationer under 230 år och ha varit hovjuvelerare åt fem ryska tsarer och tre svenska kungar. W.A. Bolin är världens äldsta juvelerarfamilj som fortfarande är verksam i yrket. Välkommen att ta del av W.A Bolins unika historia!
Källor: Magdalena Ribbing, Smycken och silver för tsarer, drottningar och andra, W.A. BOLIN 200 år, 1996.
En natt i april 1831 låg dimman tät över Engelska kanalen. Vid Beachy Head, utanför Eastbourne, plötsligt och utan förvarning, blev redaren och köpmannen Jonas Wilhelm Bolins handelsfartyg Neutraliteten rammat av ett främmande skepp och förliste. Kaptenen efterlämnade sin hustru och de kvarvarande elva barnen. Familjens hem var den Bolinska gården på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm. Med förlisningen hade familjens samlade förmögenhet gått till botten.
Carl Edvard, en av sönerna, var utbildad bokhållare och hade bistått sin fader i hans verksamhet. Nu hade Carl Edvard varken arbete eller medel att öppna sin egen firma. Därför reste han till Rysslands dåtida huvudstad S:t Petersburg för att söka sig en försörjning. Vid den här tiden var denna dynamiska och snabbt växande stad en internationell metropol. Det vidsträckta Ryssland var under tidigt 1800-tal de gränslösa möjligheternas land som lockade emigranter från hela Europa, så som det stora landet Amerika i väst skulle komma att göra en generation senare.
I S:t Petersburg träffade unge Carl Edvard den sköna Ernestina Catherine Roempler. Hon var dotter till en berömd inflyttad tysk juvelerare som etablerat sin firma i S:t Petersburg 1791 och utnämnts till hovjuvelerare till den ryske tsaren.
Hovjuvelerare Andreas Roempler hade avlidit 1829 och dottern gifte sig 1834 med Carl Edvard Bolin som blivit anställd året innan. Lyckligtvis fanns juvelerarhuset kvar i familjens ägo och Carl Edvard blev genast delägare tillsammans med sin svåger och guldsmed Gottlieb Ernst Jahn. 1836 avled svågern och Carl Edvard övertog ledningen. Carl Edvard tog 1837 dit sin yngre bror Henrik Conrad till S:t Petersburg och gav honom arbete i firman. Ett par år senare blev Carl Edvard Bolin utnämnd till hovjuvelerare i eget namn hos tsaren och juvelerarhuset bytte sedermera namn till Bolin & Jahn. Bolin & Jahn blev snart den mest framstående och exklusiva juveleraren i S:t Petersburg, specialiserad på stora, magnifika smycken till hovet och de förmögna ryska adelsfamiljerna.
Ädelstenar av yppersta kvalitet och det mest utsökta hantverket blev Bolins signum. Bolin & Jahn, som så småningom bytte namn till C E Bolin, blev snart känt långt utanför Rysslands gränser och hävdade sig mycket väl även i jämförelse med de främsta juvelerarna i Paris. Vid Londonsutställningen 1851, den första av de stora världsutställningarna för industri och konsthantverk, väckte Bolins smycken stor uppmärksamhet. I Christopher Hobhouses bok ”1851 and the Crystal Palace” står bland annat: ”…de ryska juvelerna, av Bolin, var de bästa på utställningen, både i design och kvalitet”. De ryska juvelerarhusen var unga och nyetablerade i jämförelse med de parisiska. Därför väckte nivån i framför allt Bolins arbeten överraskning och sensation, vilket bland annat beskrivs i följande omdöme: ”Herr Bolins arbeten med sina fulländade infattningar överträffade definitivt allt annat på utställningen, även den spanska drottningens diadem av den berömde parisiske juveleraren herr Lemonier”.
Även Carl Edvards yngre bror Henrik Conrad fanns sig väl tillrätta i juveleraryrket och hade stora egna framgångar. Bröderna beslöt att det var dags att utöka verksamheten. Efter succén på världsutställningen 1851 flyttade Henrik Conrad till Moskva, det ryska imperiets urgamla huvud- och kröningsstad. Där öppnade han en självständig filial tillsammans med engelsmannen James Stuart Shanks. Firman och butiken fick namnet Shanks & Bolin Magasin Anglais, belägen nära den adress där Peter Carl Fabergé senare etablerade sin Moskvafilial.
Hela den andra hälften av 1800-talet blev en storhetstid för Bolin i S:t Peterburg. Butiken på Bolsjaja Morskaja 10, alldeles invid tsarernas residens Vinterpalatset, hade flera etager med vackra salonger, inredda som i ett elegant aristokratiskt hem. Furstinnor och förnäma adelsdamer bjöds på te en halv trappa upp på det s.k. entresolplanet och fick i enskildhet bese smyckena.
När Carl Edvard Bolin avled 1864 övertogs verksamheten av sönerna Edvard och Gustaf, vilka behöll tsarernas obrutna förtroende som kejserliga hovjuvelerare. De ändrade nu firmans namn till C E Bolin. Den delen av familjen adlades med namnet von Bolin.
Fabergé är ett namn som står jämsides med Bolin både i den ryska och internationella smyckehistorien. De båda juvelerarhusen var i en klass för sig i Ryssland; båda var tsarens hovjuvelerare, guldsmeden Fabergé tillverkade framförallt utsökta föremål, juveleraren Bolin framförallt smycken. Firmornas speciella ställning och goda samarbete speglas tydligt av deras samarbete i samband med det rysk-japanska kriget. För att finansiera kriget ville tsaren sälja några utsökta ädelstenar från sin skattkammare som Bolin och Fabergé tillsammans av patriotiska skäl försökte köpa för att de ej skulle behöva lämna Ryssland.
När Henrik Conrad Bolin dog 1888 övertogs Moskvafilialen av hans son Wilhelm, som på ryskt vis hade tillnamnet Henriks son, på ryska Andrevitj, därav förkortningen W.A. Bolin, som än idag av juvelerarhusets namn. Han var den förste i släkten Bolin som från början utbildades till juvelerare och guldsmed, internationellt skolad i Paris, London och Amsterdam. Wilhelm knöt samarbetet närmare med sina kusiner Edvard och Gustav i S:t Petersburg och öppnade en ny filialbutik med namnet C.E. Bolin på Kuznetskij Most-gatan som var och är Moskvas flottaste affärsstråk. Wilhelm var en skicklig guldsmed och juvelerare och en driven affärsman och entreprenör. Hans verksamhet expanderade snabbt och omsatte snart nästan lika mycket som moderbutiken i S:t Petersburg.
1912 blev Wilhelm Bolin själv utnämnd till hovjuvelerare och ändrade firmanamnet till W.A. Bolin. Hans kusiner Edvard och Gustav saknade arvingar. Därför fördes det långt gångna samtal om att låta Wilhelm ta över hela verksamheten. Men första världskriget kom emellan.
1913 hade Wilhelm Bolin, öppnat en sommarbutik i den exklusiva bad- och kurorten Bad Homburg nära Wiesbaden i Tyskland, där tsarfamiljen med hela sitt hov tillbragte somrarna. 1914 bröt första världskriget ut och medborgare i de krigförande länderna förbjöds att lämna sina hemländer. Wilhelm Andrevitj Bolin hade behållit sitt svenska medborgarskap vid sidan av sitt ryska, och även lärt sig att tala svenska i vuxen ålder. Därför kunde han efter krigets utbrott överföra det mesta från butiken i Bad Homburg till det säkra Sverige. Han placerade juveler och silver i Stockholm Enskilda Banks valv i Gamla Stan. Här träffade han bankdirektören K.A. Wallenberg, som även var svensk utrikesminister och fick av honom ett erbjudande att öppna en juvelsalong i bankens flotta nybygge på Kungsträdgårdsgatan 10. Så blev det också efter visst motstånd från W.A. Bolin. Han tyckte det räckte med den ryska verksamheten som han ville fortsätta att utveckla efter krigets slut.
W.A. Bolins exklusiva salonger i Stockholm var inte någon butik med diskförsäljning i vanlig mening. Salongerna invigdes den 15:e september 1916 av den svenske kungen Gustav V, något som ordnats av K.A. Wallenberg. W.A. Bolin utnämndes också omgående till hovjuvelerare. Öppnandet av salongerna var en stor händelse i Stockholm och omskrevs på helsidor i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet och alla andra dagstidningar. Wilhelm Bolin hade innan dess också öppnat en verkstad i Stockholm, där guldsmeder utbildades i att arbeta med ädelstenar innefattade i platina (Wilhelm ansåg att gult guld var vulgärt och vitt guld hade ännu inte börjat användas).
”Det är faktiskt helt ofattbart, för att inte säga groteskt, med våra mått mätt – bara smyckena framstår som motiv nog för att framkalla en revolution”, som Christian Bolin uttrycker saken. ”Det finns förteckningar på en smyckeuppsättning som såldes för 394 000 rubel. Om man betänker att en rubel vid den tiden var värd arton dollar och räknar om det till dagens penningvärde så blir det ganska svindlande.”
Tack vare dessa enastående lyckliga omständigheter blomstrar juvelerarhuset W.A. Bolin än i denna dag. Vid den ryska revolutionens utbrott år 1917 gick allt familjen Bolins ägde i S:t Petersburg och Moskva helt förlorat. Wilhelm Bolin hoppades under många år att kunna återvända till sitt gamla hemland Ryssland. Vid den här tiden trodde få på att bolsjevikernas revolution skulle bli långvarig. Den expansive Wilhelm tyckte att den svenska marknaden var för begränsad. Svenskarnas aptit på lyx och extravagans gick inte att jämföra med den ryska överklassens.
Katastroferna med förlusten av den ryska verksamheten och svårigheterna i Sverige under 1920-talet tog hårt på Wilhelm. När företaget räddats drog han sig tillbaka till familjens sommarresidens utanför Båstad, som han hade skaffat redan 1902. I området bodde flera andra svensk-ryssar, med Ludvig Nobel i spetsen. 1930 övertog Wilhelms son Henrik juvelerarverksamheten. Affärerna stabiliserades och butiken kunde 1932 åter flytta till större, vackra lokaler på en bättre och mer ståndsmässig adress, Sturegatan 12 nära Stureplan, Stockholms nya kommersiella och sociala centrum.
Henrik Bolin var i likhet med sin far profilstark, expansiv och en smula flamboyant till sin karaktär, högrest och stilig, med en vurm för frisksport; en välkänd gestalt när han kom cyklande mitt på Kommendörsgatan, iklädd trenchcoat, jägarhatt och kartväska. Henrik formgav själv en del smycken och andra objekt. Henrik Bolin var själv barnlös. Därför tog han sig an sin systerson Hans Bolin vid krigsslutet 1945, som var född i Österrike men som bott i Sverige sedan tonåren. När Hans Bolin återvände till Stockholm 1946 efter en gedigen utbildning i Paris, Amsterdam och Luzern, var tiderna åter synnerligen besvärliga för W.A. Bolin. Under efterkrigsåren var efterfrågan på dyrbara lyxprodukter minst sagt svag.
W.A. Bolins huvudsakliga formgivare från 1940-tal till 1983 var Barbro Littmark, som skapade utsökta silverarbeten. Några av hennes mest kända arbeten är ärkebiskopskräklan och processionskorset till Uppsala domkyrka, processionskorset till Finska kyrkan samt kyrksilver till en rad kyrkor i Sverige, Finland och USA. Littmarck gjorde även mycket uppskattade juvelsarbeten, många i typisk 60- och 70-talsstil. Mest uppskattade är hennes underbara små korgbroscher i form av helt naturtrogna flätade blomsterkorgar av guld, fattade med diamanter, färgstenar som rubiner och safirer samt emaljerade blad. En annan känd formgivare hos W.A. Bolin under 1960- och 70 talen var tyskan Juliana Pfeiffer som under många år gjorde främst vackra och originella emaljarbeten som nu stiger i värde. Under många år drev sedan Henrik och Hans Bolin firman med gemensamt ansvar, till dess att Hans tog över mer och mer från mitten av 1960-talet.
Hans Bolin drev juvelerarhuset med stor framgång och konsekvens under flera decennier. Han var uppvuxen och utbildad under små omständigheter och van vid att sköta det mesta själv, inklusive formgivning och tillverkning av smycken. Hans smycken från 1980-talet håller särskilt hög klass. Han tyckte mycket om färgstenar och reste ofta på inköpsresor till bl. a. Thailand.
Hans Bolins kanske största enskilda insats som företagsledare var att han startade W.A. Bolins smyckeauktioner, som i över 50 år var Nordeuropas ledande. Intresset för antika smycken hade alltid funnits i firman. Den första smyckeauktionen hölls 1966 i W.A. Bolins lokaler på Sturegatan 12. Resultatet var klent, eftersom köparna saknade erfarenhet av den här sortens auktion. Men redan året därpå gick det bättre. Till en början hölls W.A. Bolins smyckeauktioner en gång om året, men snart blev man tvungen att öka till två årliga, vår och höst. Auktionerna var Nordeuropas ledande för smycken, silverföremål och preciosa och väckte varje säsong mycket stort intresse bland samlare och handlare från hela världen.
1989 lät Hans Bolin stänga de båda butikerna på Sturegatan 12 och Biblioteksgatan 10, för att istället öppna på Stureplan 6 samtidigt med Sturegallerians tillkomst. När Sturegallerian sedan skulle renoveras 2005, flyttade Bolins till nya, större och mer ändamålsenliga lokaler belägna bara hundratalet meter från de gamla, på Sturegatan 6 vid Stureplan i hjärtat av Stockholm. En stor fördel med flytten var att det nu blev plats för såväl verkstad och lager som själva auktionerna i samma lokaler som butiken. Denna omständighet gjorde att det möjligt att ytterligare höja servicegraden för beställningar och reparationer, men innebär dessutom att man inte längre var beroende av att hyra en lokal för själva auktionerna.
I mitten av 1990-talet lämnade Hans Bolin successivt över ledningen av juvelerarhuset till sin son Christian Bolin. Dottern Anita Bolin Möller arbetade då sedan länge i företaget. Hon har framför allt som auktionsutropare sedan 1990-talet varit auktionsverksamhetens ansikte utåt, först tillsammans med fadern Hans, sedan som ledande utropare. Auktionerna upphörde med vårauktionen 2017.
Christian Bolin och hans kolleger ställdes snart (1996) inför uppgiften att leda arbetet med två för W.A Bolin mycket viktiga evenemang. Först firades firmans 200-årsjubileum med bland annat en utställning på Livrustkammaren i Stockholm som blev en stor publiksuccé och utgivningen av boken ”Smycken & silver för tsarer, drottningar och andra”, skriven av Magdalena Ribbing, som den historieexposén huvudsakligen är byggd på.
2001 var det dags för en uppföljning av den succéartade utställningen på Livrustkammaren, den här gången i Zvonitsakyrkan i Kreml i samband med det svenska Kungaparets statsbesök i Ryssland. Under resorna i Ryssland fick Christian Bolin lära sig ännu mer om sin familjs och sitt företags historia.
”Det var verkligen fantastiskt att på plats få uppleva hur stort W.A. Bolin är i Ryssland”, säger Christian Bolin. ”Då fick man klart för sig att det som man trott var skrönor i själva verket var underdrifter.” ”Det som är så speciellt med vårt företag, och som man nu uppskattar även utomlands, är vår unika familjehistoria och tradition”, säger Christian Bolin. ”Att firman har drivits av vår familj i över 230 år är något som för våra kunder borgar för kunskap, stabilitet och genuint personligt engagemang”.
2017 flyttade verksamheten till nya lokaler i den vackra Oxenstiernska Malmgården på Östermalm. Den ligger i kvarteren Krubbans/Spiltans idylliska parkområde inringad av Storgatan, Styrmansgatan, Linnégatan och Historiska Museet/Narvavägen. Verksamheten fokuserar mer på den egna tillverkningen och omfattar inte längre auktionsverksamheten. Den goda erfarenheten från tidigare av butik och verkstad i samma lokaler har medfört att det behållits. Den ger möjlighet till fortsatt bibehållande av såväl kvalitet som hög servicenivå.
